Ljusnan?Dellen, en bortglömd flottled

Ljusnan-Dellen, en bortglömd flottled

Av Erik Vanberg

Historien om "Engelska bolaget", som köpte stora avverkningsrätter i Härjedalen, byggde en flottled mellan Ljusnan och Delsbo och flottade virket i motlut är ganska litet känd. Sammantaget är detta en ganska fantastisk historia, som förtjänar att dras fram ur glömskan.

"Engelska bolaget", som det allmänt kallades, bildades år 1857 i England av en grupp engelska finansiärer med den svenske förbindelsemannen och handelsmannen Erik Olof Regnander från Hudiksvall. Bolagets namn blev Hudiksvall Steam Sawing Mill Co Ltd. Redan under 1856 hade Regnander sammanträffat med några representanter för bolagsbildarna och ingått en preliminär uppgörelse om skogsköp i Härjedalen för upp till 250 000 rdr. Man skulle sedan bygga en ångsåg i Näsviken, ca 15 km väster om Hudiksvall och dit skulle timret transporteras.

Under åren 1857-59 uppfördes sågen i Näsviken. De inköpta avverkningsrätterna var belägna omkring Härjeån i Lillhärdal och i västra Hälsingland varför Ljusnan var den normala flottleden. Men hur skulle man få virket från älven till sågen i Näsviken? I ett storslaget projekt planerade man att bygga en flottled från Svinhammar söder om Ljusdal till Delsbo, en sträcka på drygt 2 mil. Vid Delsbo fanns nämligen en tidigare fungerande flottled, som ledde förbi det planerade sågverket. Problemet var dock att lyfta flottgodset från Ljusnan till Gryttjen, en nivåskillnad på 13 m. Bygget av flottleden påbörjades 1858 och blev färdigt 1861.

Under tiden hade Erik Olof Regnander för bolagets räkning köpt mycket stora avverkningsrätter i Lillhärdal. Dessa omfattade totalt omkring 160 000 ha. De på 50 år löpande kontrakten omfattade alla träd, som 3 alnar (1.8 m) ovan mark höll minst 10 decimaltum (25 cm) i diameter eller under kontraktstiden kunde växa ut till den grovleken. Det var alltså fråga om mycket grovt virke. Några köp av skogsmark förekom inte vid denna tid. Köpeskillingen var omkring 188 500 riksdaler rmt. Utom denna kontanta betalning fick säljarna gemensamt 50 tunnor gråsalt att fördela sinsemellan per år under de 50 år kontraktet gällde. Saltet fick de själva hämta i Hudiksvall. Avverkningarna i Lillhärdal kom igång och år 1861 flottades den första stocken i den nyanlagda flottleden.

Hur såg då denna märkliga flottled ut och hur fungerade den? Det är ämnet för följande beskrivning.

Skiljet i Svinhammar

I Ljusnan 4 km nedströms Ljusdal vid Svinhammar byggde man ett skilje flör utsortering av Engelska bolagets timmer. Det var en storartad anläggning som under högsäsong sysselsatte 200-300 man i dubbla skift. Skiljet uppfördes av b la 13 grova stenkistor, och dessutom nästan 100 dykdalber, vardera bestående av 7-12 pålar. Bommarna bestod av 3 bjälklag förenade med grova tvärslår. När anläggningen tjänat ut och man började riva den, åren 1942-47, fick man ut mellan 6 000 och 7 000 M3 mycket grovt och kärnfriskt virke. Detta såldes åt olika håll. Uppgiften ger oss en antydan om anläggningens ursprungliga dimensioner.

Svinhammars kanal

Från skiljet drogs virket i en grävd kanal ca 1000 m fram till Hybo-sjön. Här uppkom det första bekymret. Vid normalvattenstånd låg nämligen Hybosjön 7-8 dm högre än älven. Det problemet löste man genom att i kanalen bygga en damm mot älven. Timret drogs sedan för hand över dammen, som var försedd med Järnskodda trärullar. Så småningom underlättades arbetet genom att timret drogs över dammen med hjälp av ett oxdrivet spel. Så småningom ersattes dessa av hästar innan slutligen en lokomobil införskaffades. Anläggningen döptes till Svarven.

I den grävda kanalen drogs virket för hand fram till Hybo-sjön. Virket sammanbands med vidjekoppel, varefter två flottare, en på vardera sidan kanalen släpade det upp till sjön. Längs kanalen hade man byggt gångbryggor. I medeltal flottades 2 400 timmer och bjälkar per dygn. En veritabel "folkvandring" gick dagligen över ängarna mot Hybosjön och åter. Senare konstruerades ett linmatningsverk för dragning av virket genom kanalen. Detta blev dock möjligt först sedan den rätats.

Hybo-sjön

Över Hybo-sjön drogs virket i ringbommar med hjälp av spelflottar fram till ett magasin i sjöns östra ände. Magasinet var mycket stabilt byggt med ett 25-tal dykdalber. Mellan dessa hade bommar fastlänkats.

Hybo-sjön -Strömparterren

Från magasinet byggde man en kanal ca I km lång fram till den s k Strömparterren, där ett stort uppfordringsverk anlades. Kanalen var till största delen timrad av hela träd med gångledare på båda sidor för att virket skulle hållas kvar vid högvatten. Djupet på kanalen var ca 0,8 m. Även här drogs virket för hand, hopkopplat i långa smala flottar.

Strömparterren

Vid Strömparterren fick man ett verkligt problem att lösa. Virket skulle nämligen fram till sjön Gryttjen, som låg 2.2 km i östlig riktning. Dess yta låg inte mindre än 12.8 m högre än kanalen vid Strömparterren. Gryttjens utlopp gick genom en å som via Strömparterren rann ut i Hybo-sjön och sedan vidare till Ljusnan. Hur löste man nu detta problem?

Jo, man byggde ett uppfordringsverk som lyfte upp virket erforderliga 12.8 m. Kanalen från Hybo-sjön slutade i en grävd reservoar. Ned i denna gick uppfordringsverket och tog med sig virket upp genom luften till en annan reservoar. I denna började en flottningsränna mot Gryttjen. Uppfordringsverket bestod av 2 st ändlösa kättingar 3.5 m från varandra försedda med krokar, vilka fångade upp timret. På bjälkar drogs timret med upp till reservoaren. Verket drogs av en ångmaskin på 12 hkr. Kapaciteten var 2 400 timmer eller bjälkar per dygn, och verket fungerade under alla de 28 år, som flottningen i östlig riktning pågick. Uppfordringsverket var hjärtat i hela flottledsanläggningen, eftersom det möjliggjorde verksamheten. Här kan man verkligen tala om flottning i motlut.

Uppfordringsverket var naturligtvis ett imponerande byggnadsverk men frågan är om det ända inte överträffades av nästa steg i anläggningen, flottningsrännan mot Gryttjen.

Vi får försöka tänka oss en reservoar och en flottningsränna med gångbryggor på båda sidor, och allt detta 12 m upp i luften. Rännan var inte liten. Dagbredden låg på 12 fot medan bredden i botten var 6 fot. Vattendjupet varierade mellan 4 och 6 fot. Vattnet i rännan kom från sjön Gryttjen och befann sig i samma nivå som denna.

Rännan, som började 12 m upp i luften, närmade sig efter 750 m rnarken. Sedan återstod en lugnvattensträcka på 1500 m i Gryttjeån fram till sjön. Längs rännan och ån skulle alltså timret dras på en sträcka av 2 300 m. Även här utnyttjades handakraft. Två man drog sammankopplade långflottar, en på vardera sidan om rännan. En arbetsstyrka på 8 man klarade på detta sätt att dra 2 400 timmer per dygn fram till sjön. Över sjön forslades sedan timret på vanligt sätt med hjälp av bom och spelflotte, och när förhållandena var gynnsamma med vindens hjälp.

Gryttjen - Lången -Backsjön

Efter denna sträcka uppstod nya, stora problem, även om man nu kunde börja flotta i medlut. För att komma vidare med flottningsrännan till sjön Slångan (1 km bort) så tvingades man gräva sig igenom en stor moränås. Här blev det också problem med slänter som rasade. Man tvingades att stensätta vissa delar. Rester av stensättningen finns än idag kvar liksom givetvis den djupa kanalen, Vid bygget av denna utfördes ett fantastiskt arbete, och det lär vara häri -från som historien om den engelska ladyn härstammar. Hon kom för att ta reda på varför bolagets rörelse kunde sluka så jättelika belopp. När hon fick se flottledsbygget klarnade det hela för henne, men då svimmade hon.

Från Slångan till sjön Lången gick flottningen i en timrad ränna, 1 100 m lång. Mellan Lången och Backsjön fick man bygga en ränna på hela 2 km. Fallhöjden på den sträckan var hela 39 m. Rännan var byggd så att flottgods på 15 m längd obehindrat skulle kunna framföras. Om timmerlängderna översteg detta mått och som ibland hände nådde 18 m, så måste mera folk anskaffas till kritiska ställen. Allt enligt ett protokoll från flottledens avsyning.

Backsjön - sågverket

Backsjön stod via Stömnesjön och Avasjön i flörbindelse med sjön Södra Dellen som var flottled sedan tidigare. Väl framme på Dellen så kunde man i ringbom dra virket över Dellen fram till Näsviken. Därefter återstod blott Böleströmmen, ca I km, fram till sågverket i Hillen.

Därmed var timrets långa resa från de små bäckarna i Lillhärdal via Ljusnan, via skiljet i Svinhammar, kanaler, uppfordringsverk, flottrännor och ringbommar avslutad. Förmodligen tog det mer än ett år, alltså två flottningssäsonger, för det mesta av timret att komma fram till sågen. Vädret hade naturligtvis stor inverkan på flottningstiden.

Hur mycket flottades?

Utan överdrift kan påstås att flottningen Ljusnan-Dellen var mycket arbetskrävande. Anläggningarna krävde stora investeringar och flottningen var slitsam. Vi som lever i börsklipparnas tidevarv ställer oss naturligtvis frågan: Kunde verksamheten vara lönsam? Frågan är svår att besvara, men att det gick runt är självklart, då man höll ut i 28 år. Skogsindustrin stod under 1850 talet i början av sin utveckling och den enda transportmöjligheten som då stod till buds var flottning. Eftersom sågen byggdes i Näsviken medan virkesköpen gjordes i Härjedalen och västra Hälsingland så uppstod dessa transportproblem. Man tvingades att flytta virket från en flottled till en annan. Det var alltså sågverkets lokalisering som medförde problemen.

Flottleden utnyttjades i perioden 1861-1889. Uppgifterna om flottgodsmängder varierar mellan 4.5-7 miljoner timmer i de olika källorna. Men det var fråga om mycket grova dimensioner.

Som ett kuriosum kan nämnas att sedan flottningen österut upphört, så flottades under några år timmer åt motsatt håll, från Gryttjen till Hybo, där ett sågverk då byggts. Denna flottning skedde "rätt väg" så att säga, alltså i medlut.

Engelska bolaget

Hur gick det då för Engelska bolaget? De stora investeringarna medförde att bolaget i slutet av 1867 gick i likvidation. Under 1868 övertogs hela rörelsen av ett nybildat bolag vid namn Hudiksvalls Trävaruaktiebolag, som fortsatte avverkningarna, flottningen och sågningen. En av delägarna i det nya bolaget var Erik Olof Regnander, som varit med och bildat Engelska bolaget. Han hade dock lämnat detta redan 1859. Regnander hade fortsatt med att köpa avverkningsrätter i Härjedalen, men framförallt i västra Hälsingland. Avverkningsrätterna överläts senare på Västra Hälsinglands Trävaru AB där Regnander ingick i styrelsen. År 1864 köpte Engelska bolaget Västra Hälsinglands Trävaru AB, vars avverkningsrätter då omfattade ca 150 000 ha. Det var alltså en omfattande råvarubas som Engelska bolaget förfogade över, och som år 1868 övergick till Hudiksvalls Trävaru AB. Detta gick under benämningen Trävarubolaget, vilket år 1903 köpte AB Iggesunds Bruk. År 1918 ombildades företaget, så att Iggesund blev moderbolag, varvid Hudiksvalls Trävaru AB upplöstes. AB Iggesunds Bruk verkade fram till mitten av 1980-talet, då det ingick i Modo-koncernen.

Sågens lokalisering

Vad var det då som styrde lokaliseringen av sågverket till Näsviken? I Hudiksvall fanns på 1850-talet ett starkt intresse att få en förbindelse med inlandet för att därmed kunna utnyttja de stora, hittills orörda skogarna. Säkerligen sneglade man avundsjukt på Söderhamn i söder, som hade Ljusnan som naturlig transportled och på Sundsvallsområdet i norr med tillgång till både Ljungan och Indalsälven. I Hudiksvall saknade man större flottleder. Den som fanns i Svåga älv, nådde inte nog långt in i landet. I januari 1856 beslöt man på allmän rådstuga att utreda kostnaderna för en flottled Ljusnan - Södra Dellen. Utredningen gjordes av majoren i Väg och Vattenbyggnadskåren Sven Petter Bergman och i augusti samma år var den klar. Den omfattade byggnadsplan och en kostnadsberäkning som slutade på 202 000 rdr rmt. Den verkliga byggnadskostnaden visade sig sedan bli mer än det dubbla, omkring 450 000 rdr rmt.

I Hudiksvall arbetade man också på ett förslag om järnvägsförbindelse mellan Sunnansjö vid Södra Dellen och Ljusnan via Hybo. Även här var tanken att utnyttja vattenvägen från Södra Dellen mot Hudiksvall. Detta förslag föll emellertid. Det lär även ha funnits ett förslag om järnväg mellan Södra Dellen och sjön Gryttjen. Den vidare förbindelsen till Ljusnan skulle ske genom anläggning av en 5 km lång kanal försedd med slussar. Som synes fanns ett starkt intresse från stadens sida att ordna förbindelsen västerut.

När major Bergmans utredning var klar, skedde allt mycket fort. Samma månad träffade Regnander i London ombud för det blivande bolaget. Där slöts preliminär uppgörelse om köp av virke i Härjedalen för 250 000 rdr. Kontakter hade säkerligen skett tidigare både om virkesköp och om flottleden. I mars 1857 bildades så Engelska bolaget, i vilket man beslöt att bygga Forsa ångsåg i Näsviken och den mycket märkliga flottleden Ljusnan-Dellen. Det sågade virket skulle sedan utskeppas över Hudiksvall, vilket krävde pråmtransport till Forsa (ca 5 km). Där skedde omlastning till järnväg, vilken dock efter utbyggnad nådde sågen 1875.

Helt naturligt uppstod många tvister när mark skulle lösas eller arrenderas för flottleden. En del av dessa tvister fick avgöras i domstol (se Ljusdals hembygdsförening 1982).

Rester av flottleden

Vilka rester återstår da efter denna ovanliga flottled? Den väldiga kanalen frän Gryttjen och österut finns delvis kvar och även en del stensättning i denna. Delvis har kanalen dock fyllts igen eftersom järnvägen, som byggdes sedan flottningen avslutats, korsar den. Vid kanalens början syns en grund av en byggnad med en rejäl stenkällare. Denna byggnad kallas Slågenborg och användes som bostad under flottningstiden. Vid Hybo finns grundstenar efter rännbyggnationerna. Vidare ligger i Hyboån långa stockar, vilka förmodligen är rester av den kanal man byggde i ån. I övrigt är nästan allt borta, och glömskan lägrar sig över flottleden och den stora verksamhet som en gång här bedrevs.

Kommentarer

Om flottleden kanske inte var någon ekonomisk succé, sa måste man ändå beundra den företagsamhet och handlingskraft som visades. De män, som projekterade och byggde denna var skogsindustrins verkliga pionjärer och de är värda all vår beundran. Genom hela verksamheten spåras en uppfinningsrikedom och en obändig vilja att övervinna svårigheterna. Med ringa resurser, sett ur vår synvinkel, förde de utvecklingen framåt till stor betydelse för hela näringen. Vi har mycket att tacka dem för. Dessvärre har vi lätt för att glömma och inte fullt ut värdesätta de insatser våra föregångare i skogsnäringen utfört.

Litteratur

Högman. 0. 1962. Hudiksvalls Trävaruaktiebolag intill år 1918. - Fornvårdaren, Östersund.

Holm, C. 1969. Dellenvattnens flottleder. -Maskinutskrift i Iggesunds Bruks arkiv.

Ljungström, H. (red.) 1987. Hybo. Ett sågverkssamhälle i bilder. - Ljusdal.

Ljusdals Formninnes- och hembygdsförening 1982. Hybo. Ett sågverkssamhälle i Hälsingland. - Malung.

Utterström, G. (red.) 1985. Iggesunds Bruks Historia 1685-1985. Del I och 11. - Utan tryckort.